Ladan 2: Norra gaveln

Det här inlägget hade aldrig varit möjligt att sammanfatta om det inte varit för de fantastiska människor som har hjälpt oss med vår största renovering hittills i Skedstad. Tack!


Semestertider betyder stora arbeten när man har en gård som Skedstad nr 3. Som tur är så dyker det ofta upp släktingar och vänner under sommaren. Har man (o)tur när man besöker gården sommartid så är det ganska stor chans/risk att man som besökare dras in i något av dessa större sommarprojekt. Förra sommaren var det till exempel målning av mangårdsbyggnad som gällde, en syssla som verkligen blir både roligare och lättare ju fler man är.
I år var det mer renovering än underhåll som stod på att-göra-listan. Kanske vårt största ingrepp hittills på gården, men också ett av de mest angelägna. Ofta gäller att ett föremål bevaras så länge det används. Här på gården flyttade kossorna ut mot slutet av 1970-talet, något vi har fått reda på genom att bjuda över byns pensionärer på kaffe. Vi vet inte exakt vilket år, men i ladugården hittade vi mängder mer mjölkpaket från 1979, så det bör vara däromkring. När korna flyttade ut, och sedermera gårdens sista brukare så förlorade ladugården sin funktion. I ett trollslag så stannade allt upp. Halm och hö blev liggande, mjölkningsrocken blev hängande på kroken och koskiten städades aldrig bort. Husen fylldes med skräp. Fönster gick sönder och spikades för. Dörrar blev hängande på sniskan. Naturen tog över och kaoset bredde ut sig på den plats där vi människor försökt skapa ordning. Förfallet började.

Vi känner en äldre kvinna som är väldigt noggrann på att det inte får växa något på eller i närheten av husfasader eftersom det sliter för mycket på huset. Som ägare och förvaltare av ett äldre hus så gäller det förstås att ha ett långsiktigt perspektiv. Träden som växer, murgrönan som klättrar, rabatten som frodas. Illa skött eller dåligt planerat så kan detta ha förödande konsekvenser för huset. Växterna binder fukt, skapar lä, fäller löv och bildar mull. Allt tillsammans gör att en träfasad kan fara riktigt illa, något som vi har fått erfara. Värst utsatt blir förstås norrsidan på ett hus, platsen där solen aldrig skiner. Där virket aldrig får en ärlig chans att torka ur. Där växterna strävar uppåt, uppåt, mot solen. På Skedstad nr 3 ligger ladugård och lada i vinkel, med ladans gavel mot norr. Denna sida har verkligen tagit stora mängder stryk genom åren. När vi tillträdde gården gick det inte att ta sig fram där på grund av de buskar och träd som i en förtvivlad tävlan och kamp om utrymme hade vridit sig om varandra, tagit krumsprång, fällt löv, tappat grenar, fallit omkull, ruttnat och vuxit upp igen. Dessutom hade det sämre virket sparats till norrsidan, varför vet ingen. Med fantastisk hjälp från föräldrar och maskiner påbörjades bearbetningen av en plats där människor inte gått på årtionden.


Röjningsarbetet var utspritt över lite mer än ett år, från röjning till eldning nästkommande vinter. Sedan kom sommaren och då hade vi undersökt, räknat, höftat och uppskattat hur mycket tid, kraft och virke som skulle krävas. Nu var det dags.


Steg ett var givetvis att riva det gamla, det var knappt någonting att spara. Rivningsarbetet gick lätt, först till fots och sedan upp i luften med skylift. Tyvärr så väntar alltid oväntade överraskningar i renoveringar av detta slag. Vissa delar av timret hade tyvärr tagit skada av fukten och ett trasigt tak. Detta fick åtgärdas lite hastigt och lustigt eftersom vi bara hade tillgång till skyliften i ett begränsat antal dagar. Vi är inga timmermän, men lagningen gör åtminstone att det är bättre än innan. När hela gaveln är panelad och klar så håller ju detaljerna ihop till en helhet, men när hela gaveln är borta och vissa timmer är i dåligt skick så kan en stormnatt vara förödande. Som tur är så var det vindstilla.
När rivning och lagning var färdigt så kom nästa steg, uppsättandet av ny panel. Här krävdes lite tankeverksamhet och mätande innan vi fick flyt på det, men efter ett tag så kom brädorna i en flygande fart och hamrandet ekade över byn till den milda grad att grannarna undrade vad vi höll på med. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga om detta. Mäta, kapa, spika i många långa timmar. Virket valdes så nära originaldimensioner som möjligt, de nedre kanterna snedsågades och tjärades. Det trekantiga fönstret vid nocken byggdes igen och kan sågas upp när ett nytt fönster finns på plats.

Två år har gått

Vi försöker skapa en tradition här. Vi får ser hur det går, men vi fotar alltså hela gården i samma vinklar som mäklaren gjorde 2014, då vi köpte gården. Då får vi och ni se vad som har hänt sedan vi tog över gården. Vill ni se vad som hände första året så finns inlägget här:

Utan vidare krusiduller kommer här bilderna från hösten 2014 tagna av mäklaren, jämfört med våra bilder från ungefär samma tid 2016.

Köket 5: Köksbänken

En bild säger mer än tusen ord. Ett bildspel borde säga mer än en hel roman, eller? Nåja, detta handlar om köksbänken. Vi tog ut den gamla bänken och skrapade den ren från plastfärg. För att komma upp till bekväm arbetshöjd lade vi på en rad med lådor upptill. Nya lådor och skåpsluckor tillverkades av en gammal sekretär som inköptes på Kalmar Stadsmission. Inne i köket återanvände vi även den gamla rostfria diskbänken, medan själva köksbänken fick byggas ut med en vinkel för att kunna husera en ugn. Allt målat med linoljefärg i engelsk röd, baserat på vad vi hittat i köket. Nya beslag från Eskilstuna Kulturbeslag, så lika originalen som möjligt. Bänkskivorna behandlade med linoljevax från egna bin. Lång historia kort. Håll till godo.

 

Köket 4: Väggarna

För att läsa om vad vi gjort tidigare i köket, klicka här: – Köket

När vi tog över gården var köket uppdelat i två mindre rum, det ena målat i turkos och det andra i lila. Antagligen var dessa färger det tidiga 1980-talet som gjorde sig påmint. I takt med att vi började arbeta med köket så plockade vi ner den avdelande väggen och förflyttade 80-talets färger till historien. Under arbetets gång arbetar hjärnan hela tiden, vad ska det bli sen? Att plocka ner och riva ut är lätt. Men att bygga upp då? Vad ska vi sätta för avtryck? Vilket kök vill vi ha? Som tur var så gav huset svaret under processen.

Innan vi går händelserna i förväg måste jag förstås nämna att vi arbetade oss igenom flera olika tapetlager som alla speglade olika tidsperioders kök. Gården brann ner 1891 och mangårdsbyggnaden flyttades dit efter branden, så tapeterna bör representera tiden mellan flytten och tidigt 1980-tal. I den mån det gick så lät vi äldre tapeter sitta kvar. De kommer inte störa oss under nya ytskick, istället får de ligga kvar så att husets nästa ägare kan känna samma glädje och nyfikenhet som vi kände när det är deras tur om åtskilliga årtionden. På två platser frångick vi detta. Dels rev vi ner hela vägen till väggbålarna på den västra väggen där det funnits en vattenskada. Dels rev vi ner hela vägen till pärlsponten på de tillbyggda skafferier som finns i kökets norra del. I samband med detta tog vi hand om så många tapetprover som möjligt.

Efter detta var det dags att lägga på et nytt ytskikt och valet föll på hel pärlspont, från golv till tak. Dels på grund av de nyss nämnda väggarna som vi hittade under tapetlagren vid skafferierna på norrsidan, dels för att det passar tidsperioden som satt stora avtryck i huset utseende (första hälften av 1900-talet) och förstås dels för att vi tycker att det är snyggt. De redan framtagna pärlspontsväggarna sparades som de var och tvättades som förberedelse för målningen. Till resten av rummet inköptes ny pärlspont som sattes upp under löpandebandprincip, måla pärlan-torka på högkant, mäta-såga-spika. Pärlspont går verkligen fort att sätta upp! I alla fall när väggen är rak och platt…

Vårt hus är byggt i skiftesverk, vilket är väldigt kul men också ställer till det i hörnen. Det blir inga 90 graders vinklar precis, dessutom är stolparna grövre vid golvet än vid taket. Vi behövde fixa och trixa en hel del, klossa ut och försöka få det så snyggt eller snarare icke-blick-tilldragande som möjligt. Ofta när den moderna perfektionismen dyker upp så är det bra att gå och kolla på något gammalt, husen har ju varit i skiftesverk tidigare också, hur gjorde de då? På Himmelsberga friluftsmuseum kan man se det tydligt, perfektionismen var inte det viktiga, det var de nya snygga tapeterna. Hus från Himmelsberga till vänster, vårt hus till höger.

Men en furu-låda var ju inte det vi eftersträvade, någon färg skulle det ju vara men vilken skulle vi välja? Valet låg mellan rött, grönt och gult. För de som vet hur det ser ut varhelst vi bor och vet vilka färger vi väljer när vi väver så vet ni att det lätt blir grundfärgerna för oss. Lite ovarierande kanske, men vi tycker om dem. Hela, starka färger som indigoblå, krapprött och vaugult. Efter mycket pinnande på pinterest, kollande i böcker och funderande låg valet därför såklart mellan kromoxidgrönt, engelskt rött och en ljusare gul/grön som i Pettssons kök. Bakom en masoniteskiva hittade vi dock en röd nyans och efter lite lätt skrapande på dörren och köksskåpen så var det också där den engelskt röda som låg närmast träet under den mintgröna plastfärgen. Rummet fick bestämma och valet föll på den röda.

Det tog förstås en evighet att måla det hela då vi återigen hade börjat jobba och endast kunde vara nere på helgerna men lite åt gången så hade vi tillslut strykt väggarna tre gånger med den röda linoljefärgen. Nästa steg var att få upp lite lister och fönsterfoder.

 

 

Köket 3: Taket

Senaste tiden kan sammanfattas med lite snack och mycket verkstad. Här på bloggen är det tyst, men arbetet med gården fortsätter ständigt. Vi är precis på gång att färdigställa köket (nåja…) men har ju bara berättat om golvrenoveringen, så här kommer ett litet inlägg om taket.

När vi tillträdde huset bestod kökstaket av vitmålade masonitskivor. Inget direkt fel på det men eftersom det hade stått en vägg mitt i köket, som vi tog ner, så var det skador i taket. Självklart var det väldigt skitigt också efter alla årtionden. Vi gjorde slag i saken och började plocka ner taket förra sommaren med fantastiskt hjälp från våra mammor. De gav sig i kast med bråckjärn och verktyg för att börja plocka ner skivorna. En fantastisk mängd damm, bös och råttskit trillade självklart ner, men tillslut så uppdagades det äldre taket, ett prima pärlspontstak. Det var ingen direkt överraskning, dels för att pärlspont är väldigt vanligt de första årtiondena efter sekelskiftet, dels för att vi redan hade sett pärlspontstak i ett väggfast skåp, som vi misstänkte fortsatta ut i köket. Överraskningen var däremot att taket var mörkbrunt, nästan bränt i kulören. Rummet krympte åtskilliga decimetrar så fort taket ändrade färg.

DSC_0135
Före…
IMG_1445
… och efter.

Hur man ska förhålla sig till äldre tiders stil och bevarade detaljer i hus är alltid en spännande fråga. Vi vill akta oss väldigt noga för att trilla ner i det vita träsket, då allt målas över i ljusa och lätta toner på samma sätt som antika statyer frenetiskt har skrubbats rena från sina färgrester. Men just här var det motiverat att måla taket i en ljusare färg. Sagt och gjort så fick taket strykas tre gånger med vit linoljefärg bruten med aningen grön umbra för att ta bort det mest kritvita. Ergonomin var väl sådär men resultatet blev väldigt bra.

 

IMG_2736IMG_2904

IMG_2912
Golv och tak klart, väggarna väntar på tur


Att leva i en renovering

Vi stod bara ut i två månader sen kunde vi inte motstå frestelsen av att vakna upp i vårt eget hus. Så ett par helger fick Adams föräldrar, som bara bor ett par kilometer bort, ha den äran att inhysa oss medan vi var på gården och jobbade men i februari, när väggen i köket var riven, köpte vi en ”ny” madrass, flyttade in en sängstomme och började bo i vårt eget kök. Sedan dess har våra hjärtan aldrig flyttat därifrån.

Det här året som har gått sedan dess har vi varit där nere så mycket som vårt vardagsliv tillåter och använt tre av rummen som sovrum samt två som kök, allt beroende på var vi har fått plats. Köket har varit där spisplattan och vattenkokaren har stått och sovrummet där sängen varit placerad. Men namnen på vad rummen en gång ska bli har alltid hängt i. I över ett halvår åt vi mat i badrummet och sovrummet hade ibland funktionen av orört rum, ibland förråd eller gästrum och allt som oftast även sovrum.

Vi har valt att ta en sak i taget. Det låter oroligt duktigt och ordentligt och om vi ska vara ärliga så har en hel del slunkigt emellan men fokuset har hittills varit på en sak åt gången. Det allra, allra första var ”träd på fel plats”, flädersnårt som döljde en lada, träd för nära hus osv, det andra var köket. (Där har vi faktiskt kommit otroligt mycket längre än vad bloggen visar, återkommer strax om det.) Köket är där man lever, allt som krävs är egentligen det rummet. Det var därför vi bara bodde i köket till en början men det var också därför som vi förra påsken valde att överge det helt för att arbetet skulle kunna flyta på fortare när det inte fanns en säng att snubbla på. Teaser: Nu är det dock ingen arbetsplats längre, det är faktiskt ett riktigt rum!

De andra rummen har vackert fått vänta, först helt orörda, sedan allt mer städade och undanröjda men aldrig påbörjade i sin renovering. Det tog lång tid men i skrivande stund är det faktiskt endast gårdshuset som inte har beslagtagits av oss med omstrukturering och städning.

Men vad behövs då i ett hem för att det ska fungera? För att det ska gå att leva hyfsat bra? Det här har vi kommit fram till; värme, vatten, mat, sömn och toalett. Företeelser som känns så självklara och enkla men som det är jobbigt utan, så här har vi löst det:

Värme har under året framförallt ordnats av ett oljefyllt, fristående elelement och från och med januari i år även en gasolkamin. Fördelen med dem båda är att de är högst flyttbara så oberoende av i vilket rum vi för tillfället har bott i så har det gått att värma upp. I övrigt så har sockor, tröjor och två yllefiltar, fastspikade för dörröppningen, varit till stor hjälp.

Vatten. Det fanns en grävd och en borrad brunn på gården men då de inte har använts på decennier så litar vi inte på att vattnet i dem är tjänligt. Till en början åkte vi med dunkar av vatten från Adams föräldrar men sedan maj har våra grannar varit otroligt frikostiga och låtit oss hämta vatten där i dunkar, det är guld värt! Nu, sedan två veckor tillbaka har vi dock eget kommunalt vatten, jag öppnade och stängde kranen flera gånger och skrattade av lycka hela första helgen med det. Vilken otrolig lyx det är! Att inte behöva bära tunga dunkar, värma vatten i vattenkokare och krångla till det för att skölja av något utan när vattnet behövs så finns det bara där, ett vrid bort!

Maten tillagas på en kokplatta som fanns i huset när vi kom dit. Det var faktiskt rätt mycket köksattiraljer som följde med huset, minst sju potatisskalare och ett porslin som vi kommer behålla och komplettera blanda mycket mycket annat. Kallskafferiet fungerar bra som kylskåp på vintern men förra våren köpte vi in ett litet begagnat kylskåp som har fått förvara mejeri- och köttvaror. Närmaste affären är inte så långt bort, ett par kilometer, och grannar och släktingar bjuder gärna över oss på mat, vilket är en skön omväxling.

Sömn, säng och kroppsarbete så löser det sig ganska lätt för vår del.

Toalett är ytterligare en sak som våra kära grannar har ställt upp med, otroligt praktiskt att ha grannar med tre toaletter, tack!

Helt enkelt, det går alldeles utmärkt att bo i en renovering, åtminstone på deltid, men vi uppskattar oroligt mycket den lyx som vårt liv i Västervik ger oss när vi är där på den andra halvan av vårt liv, värme, vatten, internet och ett komplett badrum.

Köket 2: Golvet

Idag är det ett år sedan vi stod där med nycklarna i handen redo att för första gången kliva in i vårt hus. Det har hänt mycket sedan dess, vi börjar lära känna husets alla vår och egenheter, vi börjar faktiskt inse att det är vårt hus och inte någon annans som vi bara råkar vara i. Skillnaden mot att flytta in i ett ”färdigt” hus börjar bli tydlig, vi har faktiskt tittat på och rört vid de flesta kvadratcentimetrarna av huset, även under ytskiktet. I ettårspresent kommer här ett inlägg om köksgolvet som vi lagade under vissa vedermödor.

IMG_0409
5:e december för ett år sedan, spänning i bilen på väg till mäklaren.

Redan på visningen tittade vi in under diskbänken och såg ut genom golvet på gräsmattan utanför. Vi visste därför att golvet var en av de första sakerna att ta tag i. Vi bestämde oss också ganska tidigt att ta en sak i taget,  efter mångas inrådan, och köket hamnade högst på listan tillsammans med akutåtgärder så som träd och tak. Den stora anledningen till att köket kom först är att det går att leva ganska bekvämt i bara ett kök, det är det många som har gjort genom tiderna, allt det väsentligaste finns där så som spis vatten och värme samt, om det finns en kökssoffa, även sovplats.

DSC_0237
Hål i golvet där ljuset skiner in.

För att få koll på hur stor del av golvet som var skadat behövde vi få bort allt som fanns ovanpå. I vårt inlägg från 11 januari tidigare i år så beskriver vi hur vi tar bort lager efter lager för att slutligen nå ner till ett fint brädgolv. Vi hade tur med köksbänken, den stod löst så den var i princip bara att lyfta bort och ut i verkstaden för skrapning av plastfärg, efter det att verkstaden var städad förstås. I sydvästra hörnet av köket (vi försöker smälta in bland lokalbefolkningen och använda väderstreck för att beskriva vart saker ligger😉) stod ett hörn… -skåp, -smyk, -skafferi som vi har svårt att definiera ursprungssyftet med. Detta fick tyvärr rivas då skadan uppenbart fortsatte in även där, detaljer som dörren och tröskeln sparades förstås. Tillslut hade vi blottlagt hela golvet och fick en uppfattning av hur mycket av golvet som var skadat.

IMG_1505
Skadan i golvet tillfälligt övertäckt med masonit, här syns även de bitar som vi sågade ut till sågåren.

Vi valde att lappa i golvet vid de värsta skadorna men lämna de mindre skadorna kring spisen tills dess att vi vet om den fungerar eller inte. I sydvästra hörnet valde vi därför att byta ut 6 plankor fram till andra golvbjälken då en skarv bör göras vid en bjälke. För att få de nya bitarna att passa ihop med de gamla så sågade vi av en bit invid hålet och åkte iväg till den lokala sågen, han tillverkade sedan ett par plankor med samma bredd, tjocklek, not och fjärder som de gamla.

DSC_0023
Du nya planken anländer in genom fönstret.
IMG_2374
Sara röjer ut den tillfälliga isoleringen ur hålet.
DSC_0024
Planken acklimatiserar sig, visst passar du fint ihop?!

Arbetet med att sedan få dem på plats var förstås krävande, mycket pill och mätande. Vi ville ju inte ta bort varken tröskel eller lister så det blev en hel del knep som vi fick ta till. När vi så fick i den sista plankan efter många försök med hjälp av diverse bändverktyg, råkraft och klurighet så var glädjen utom alla gränser.

IMG_2391
Golvet är lagt!
IMG_2394
Sara dansar en liten glädjedans på den nya fina golvet.